Mitt Spanien

Tossa Del Mar

Utsikt från planet

Volontärbostaden

Bolltokiga Kina

Den uttorkade floden

"Rosita"

Pablo

Blue

Lilla Felix

Kanonsöt valp

Micro & Tiger

Nero

Råtta som fått agera leksak

"Impulsiv" har aldrig varit ett ord som passat in på mig. Nu hade jag två veckor på mig att boka flyg, ordna med hästvakt och shoppa inför resan. Att berätta för mina föräldrar om mina planer antog jag också var en nödvändighet...

3 sep -03. Ett enerverande pip ljöd genom rummet. Jag klev upp med stor möda, tog på mig och sa hej då till Shequila som satt och kurrade på sängkanten. Jag packade de sista sakerna och satte mig i bilen som skulle ta mig till Arlanda och mitt livs första flygtur.

Planet började gå ner för landning. Genom fönstret kunde jag se berg, plantager och små anspråkslösa hus. Vi landade i Malaga, en stag belägen vis Spaniens södra kust. Jag klev av det färgglada flygplanet och följde strömmen av människor genom terminalen. Kvinnan som suttit bredvid mig på planet slöt upp och småpratade glatt hela vägen till bagageutlämningen. Smått förvirrad men fortfarande förvånansvärt lugn begav jag mig till utgången. Utanför flöt trafiken, jag var nu helt ensam i ett främmande land, vars språk jag inte talade. 

Jag slog numret till Kim, som är den som äger hundhemmet, och för dagen även min chaufför. Några minuter senare satt jag i en dammgrå jeep. Vad ratten satt Kim, en liten och nätt engelsk kvinna med en accent jag aldrig hört tidigare. I baksätet satt hennes 10-åriga dotter Kelly de övriga volontärerna, samtliga från Sverige. 

Vi fortsatte våran resa upp mot bergen. Efter en lång och skakig resa anlände vi till målet - S.O.S Animals lilla hus beläget i Mijas-bergen. Vid dörren möttes jag av ytterligare två svenska volontärer, H och hennes pojkvän E. Efter en stunds småprat visade Kelly mig till lägenheten där jag skulle bo. Sovrummet var litet men mysigt, även om det saknade ordentligt tak. 

När jag gjort mig hemmastadd gick jag ut för att hälsa på de ca 15 hundar som bodde i lägenheten på andra änden av huset. En vit mellanpudel med kuperad svans kom fram med en boll i munnen, la den framför mina fötter och stirrade sedan fanatiskt på bollen. Jag kastade iväg bollen och pudeln rusade snabbt efter.  

Efter en lång och sömnlös natt var det dags att kliva upp. Fortfarande med tankarna på mössen jag hört i mitt rum under natten steg jag in i de andras lägenhet. Stanken som slog emot mig var kvävande. På stengolvet var det fullt med hundavföring. En av svenskorna kom in med skyffel och sopborste. Efter att ha avlägsnat "nattens olyckor" hällde hon klorin på fläckarna och man kunde riktigt höra hur det frätte. När golvet hade blivit skurat och hundarna var utsläppta var det dags för frukost. Kim som skulle på möte i Stockholm kom som hastigast förbi för att hämta de två hundar som skulle med på resan. Prick kl. 9 gick jag, H och E ner till hundarna i "dalen". Efter att ha släppt ut de ca 60 hundarna från deras "nattrum" var det dags för fodring, städning och promenader i den för tillfället uttorkade floden, som även fungerade som bilväg. 

När arbetet var klart stupade jag i säng och sov ändå fram till kl. 19 då det var dags för nattmatning. Som paralyserad stod jag och försökte pränta in allt som H berättade; rutiner, mängd mat, vilka hundar som skulle ha vilken medicin och i vilken mängd... 

Väl tillbaka i lägenheten fick jag veta att vi alla var bjudna att följa med Kims man S och hans son L till en liten by i Mijas-bergen där de bott några år tidigare. Då pumpen var trasig och floden uttorkad fick vi duscha i klorvatten från poolen. Säker på att jag skulle bli magsjuk och hamna på sjukhus gick jag in i duschen...

Efter en jättetrevlig kväll var vi åter tillbaka. Trött men upprymd hoppade jag ur bilen. Alla volontärer slog sig ner i köket för lite glass och prat om kvällens upplevelser. Klockan närmade sig två och tankarna på mössen började komma tillbaka. Jag frågade tjejerna om jag inte kunde få låna med en hund som råttvakt. Lara var tydligen en utmärkt vakthund. Det blev snart ganska klart att Lara inte alls ville följa med mig in, hon ville stanna utomhus. Jaja, tänkte jag surt, jag fick väl stå ut med ännu en sömnlös natt. Irriterad och trött skällde jag tillbaka på den lilla pekingnese-korsning som försökte få min uppmärksamhet genom att hoppa runt benen på mig och skälla gällt. När jag öppnade dörren till lägenheten slank hon snabbt in. Det kanske inte var en så dum idé i alla fall?! "Rosita" sov som en stock bredvid mig i sängen. Några möss eller råttor hörde jag inte denna natt. 

På morgonen lämnade jag "Rosita" i hennes hägn som var beläget precis utanför min dörr. Jag gick för att hjälpa till att städa upp i lägenheten och sedan ta mig lite frukost. Det dröjde inte många minuter förens en liten hund kom springande med svansen glatt viftandes. Jag bar tillbaka "Rosita" till hägnet och täckte för alla hål med stenar. Det dröjde dock inte länge förens vi igen hade en glad liten hund springandes vid frukostbordet. Ännu en gång stängde jag in henne och ännu en gång kom hon ut. Jag gav upp. Från den dagen hade jag en trogen vän som inte lämnade min sida. Där jag var, var "Rosita". På nätterna som hon med huvudet på min axel, när jag åt frukost låg hon i mitt knä, när jag kom tillbaka från arbetet med hundarna så kom hon springandes för att hälsa mig välkommen. 

Hemlängtan jag hade känt de första dagarna började försvinna. Mycket tack vare "Rositas" ständiga sällskap samt mobilen som min mor hade skaffat mig inför resan. Bättre "flyktiga bekanta" kunde jag inte ha haft. jag spenderade den mesta lediga tiden tillsammans med H och E, gick på dagliga promenader med de andra svenskarna. Dagarna försvann, den ena lik den andra. Efter att ha levt på nudlar och snabbmakaroner i nära två veckor var det dags att börja tänka på hemresan. Jag ville så gärna ta med mig både "Rosita" och den bolltokiga Kina med mig hem. Jag pratade med Kim och fick veta att båda var bokade och hade nya hem i i Sverige. Jag var glad för deras skull men kunde inte låta bli att känna mig en aning nedstämd. Hur skulle jag kunna vänja mig vid en vardag utan dessa? Visst fanns det andra hundar jag tyckte väldigt mycket om, en av dem var Nero, en ung hane med "sandfly", en kronisk sjukdom som kommer att göra att han behöver medicin resten av sitt liv. Kim hade dock en lista på hundar som hade alla tester och vaccinationer, klara för att åka. Jag gick för att hälsa på dessa. Pablo, en ettårig schäfer-korsning, fångade mitt intresse. Han hade rätt storlek, var social och trevlig och lät sig gärna klappas. Pablo skulle få följa med mig hem i väntan på att få ett nytt bra hem i Sverige. 

Jag har blandade känslor om min tid på S.O.S Animals. Den stekande solen, outhärdliga värmen och bristande hygienen var jobbigt att leva med. Men jag har aldrig ångrat det en dag. Att få träffa alla dessa underbara hundar, att kunna hjälpa till och dessutom få uppleva det vackra Spanien uppväger allt!

Utanför Buckingham Palace

Buckingham Palace

T & jag löjlar oss

Poolen vid Quinta La Romana

Quinta La Romana

Buck

Quarterföl

T & P.R.E-hingsten Saphire

Tjata

Islandshingsten Farandi

P.R.E-hingsten Faraon

Gringo

Ena hagen

Jag & Luna

P.R.E-hingsten Jousaco

Islandshingsten Nökkvi

P.R.E-hingsten Servidor

A & T i Tossa del Mar

Efter mycket letande och e-mailade hittade jag ett stall i Ronda som ägdes av ett tyskt par, Quinta La Romana. Min vän T tyckte det lät jätteintressant och bestämde sig för att hänga på! Så här såg våran resplan ut;

-flyg till London, shopping

-flyg London-Jerez

-buss Jerez-Ronda

-jobba på gården ca två veckor

-dagsresa till Monaco, Afrika

-besök på hundhemmet S.O.S Animals

-tåg till Barcelona där vi skulle hälsa på en bekant till T

-flyg Girona-Paris, shopping

-flyg Paris-hem

Så här blev det - Vi flög tidigt till London där vi hade 24 timmar att slå ihjäl. Vi tog bussen in till city, införskaffade oss en karta och letade oss sedan fram till Piccadilly Circus. Vi höll oss där runt omkring för att inte förvilla oss alldeles. Efter att ha fått i oss lite mat begav vi oss till Madame Tussaude där vi spenderade några riktigt roliga timmar.  

Sen var det dags för att ta oss hela vägen tillbaks till busstationen och till flygplatsen. Det var mitt i natten när vi kom fram och det fanns inte en enda stol ledig. Frusna och alldeles för lättklädda (vi skulle ju till varma Spanien!) sökte vi en mer avskärmad vrå där vi la oss på golvet. Efter några helvetes timmar på flygplatsen var det dags att boka in och snart var vi på väg till till Jerez, Spanien. 

När vi var framme var det bara att ta av sig sig, vilken härlig värme! När vi hämtat ut bagaget letade vi upp närmsta toalett för uppfräschning. Vi begav oss till receptionen för att fråga när och var bussarna in till city gick...det gick inga alls! Så det fick bli taxi. Efter att ha slagit på min smarta lilla dosa fick vi reda på vad "busstation" heter på spanska och visade dosan för taxichauffören. Några minuter senare var vi framme. Då kom nästa utmaning, att beställa två bussbiljetter till Ronda. Men skam den som ger sig. Med biljetterna i handen gav vi oss ut på "stan" för att få i oss lite mat. Två timmar senare hoppade vi på bussen till Ronda där vi sedan blev upphämtade. Väl framme väntade nylagad mat. Efter middagen gick vi ut för att se oss omkring. Hade vi kommit till himmelriket?! Allt var så vackert, huset, hästarna, utsikten...

De kommande dagarna hjälpte vi till så gott vi kunde i stallet, det tog sin tid att lära sig alla rutiner och hur mycket foder respektive häst skulle ha. Det var endast ett fåtal hästar som stod på stall, resten gick ute i olika hagar. Inomhus ordnade vi med frukost till oss och hotellgästerna, städade rum och bäddade nytt när folk kom och åkte. Värmen vi hade väntat oss infann sig sällan, oftast var det kallt, blåsigt, regnigt och sällan över tio grader varmt.

Hästarna var en rolig blandning av olika raser, där fanns de fantastiska P.R.E-hingstarna (bilder gör dem inte rättvisa, vackrare hästar har jag aldrig sett), islandshästar, quarterhästar och olika andalusier-korsningar. Vi red och tränade hästarna i piccaderon, red ut på kortare turer samt följde med B, stalltjejen, på en långtur tillsammans med två gästande damer från Schweiz.

C och J som äger gården kom efter några dagar, de har till vardags ett hus i La Cala de Mijas. Vilka trevliga människor! De gjorde allt för att T och jag skulle trivas och bjöd oss sen att komma och hälsa på dem i Mijas för lite avkoppling. Någon Monaco-resa skulle vi tyvärr inte hinna med, det kändes mer stressande än kul att göra en sådan resa just då. Dessutom hade det nyligen varit jordbävning med många döda.

Så efter ca två veckor tog vi farväl av Quinta La Romana och begav oss till La Cala de Mijas med hyrbil. Vägen slingrade sig runt bergen och att folk ens kör om varann på denna väg är ren idioti! Vi kom fram sent på kvällen så C visade oss lite snabbt vårat rum och köket där vi tog oss några mackor. Sen väntade en lång skön natts sömn.

Morgonen efter begav vi oss in till La Cala och Fuengirola där vi kikade runt i hästbutikerna. Sortimentet skiljer sig ganska rejält från det vi ser här i Sverige, här fanns spanska sadlar, träns och bett till överenskomliga priser. Därefter begav vi oss, äntligen, till hundhemmet S.O.S Animals där det visade sig att det varit födelsedagskalas så efter lite mat och tårta skyndade jag mig ner till kennlarna för att hälsa på alla hundar. Jag blev förvånad över att det var så många som flyttat, nya hundar hade nu tagit deras plats. Men två av mina favoriter var kvar, Nero och Dazzle. Det blev ett kärt återseende.

På kvällen åkte vi och "husan" Sylwia till ett stort nybyggt köpcentrum. Vi hittade en underbar skoaffär och diverse annat smått och gott. I zoobutiken satt små valpar och såg bedjande på en när man gick förbi.

Dagen därefter var det dags att lämna tillbaks hyrbilen, ta tåget in till Malaga och därifrån ta oss till andra sidan av landet, rättare sagt, Barcelona. I Malaga mötte vi upp en gammal barndomskompis till T som flyttade hit med sin far när hon bara var några år gammal. Vi inhandlade lite färdkost och gick sen och tog oss lite mat. Dagens tåg till Barcelona var alla fullbokade så vi tvingades ta bussen. Men det var både billigare och tog dessutom endast en timma längre än tåget. Bussen stannade många gånger under vägen och någon riktigt ro att sova hade man väl inte men det dög. På förmiddagen var vi framme. Nu hade vi bara en bussresa kvar och det var till S´Agaro. Några vänliga ungdomar visade var vi skulle kliva av.

Då T´s bekant C var tvungen att jobba kom hans lägenhetskompis A och hämtade upp oss. Han visade oss till lägenheten som låg alldeles i närheten, där dumpade vi vårat bagage och stod sen en stund och beundrade havsutsikten från balkongen. Sen bar det iväg igen, A ville visa oss Tossa Del Mar, en närbelägen stad med lång historia. A var härligt framåt och pratsam och snart hade vi gaddat ihop oss mot T. Vanligtvis brukar jag vara det givna mobboffret så det var kul för omväxlings skull (det skulle dock inte hålla i sig länge...C kom att ta varje tillfälle i akt att driva med mig). När vi var tillbaks i S´Agaro åkte vi till en restaurang där vi skulle träffa några vänner till C och A. Snart dök över C himself upp. Efter en trevlig middag fortsatte vi till lägenheten där vi pratade, slappade och lärde känna varandra bättre. Jag hade som sagt aldrig träffat vare sig C eller A tidigare, men trivdes redan i deras sällskap. 

De kommande dagarna var underbara. Vi sov länge, vaknade till strålande solsken och åt sen frukost på balkongen. C och A turades om att underhålla oss och ibland stack jag och A iväg själva för härliga promenader längs havet. Det var med vemod vi sa hej då till C och A för att resa vidare till Paris. 

Under flygresan började T känna sig hängig, det var en febrig och förkyld T som klev av flyget i Paris. När vi hämtat upp bagaget och var på väg mot utgången blev jag stoppad. Vakterna ville leta igenom min väska. -Sure!" sa jag och log glatt. Leendet övergick dock ganska snart i oro då vakten höll upp en liten plastpåse med vitt pulver i. Det var min mor som hade packat ner tvättmedel i små portionspåsar! Jag försökte förklara vad det var men vakterna pratade ingen engelska, och jag ingen franska. Jag tror de såg min desperation och snart la de försiktigt tillbaks allt i väskorna, även tvättmedlet *ler*

De hade inga förvaringsboxar på flyget, vi fick alltså släpa runt på vårat bagage runt hela Paris. För att göra det hela ännu värre så började det spöregna. Vi tog skydd i en port för att sedan fortsätta vår promenad mot Eiffeltornet. Vi gjorde vårt bästa för att slippa alla försäljare som försökte sälja små mini-Eiffeltorn, nyckelringar, vykort ect. Vi lyckades ganska bra genom att helt enkelt kolla åt andra håller när någon närmade sig. Eiffeltornet var större än jag någonsin kunnat föreställa mig! Stort, men vackert var det inte. Det ser ut som en gigantisk elkraftledning. 

Efter några småjobbiga timmar tog vi bussen tillbaka till flygplatsen där vi checkade in, just nu längtade jag tillbaka till Sverige. 

Tyvärr har jag inte haft möjlighet att skanna in några bilder från denna resa...

Det gick tyvärr inga direktflyg till Girona utan vi bestämde oss för att flyga via Frankfurt, Tyskland och sen stanna till två nätter i Rom på vägen hem. Totalt skulle vi vara borta i åtta dygn. 

Våran tanke var att åka in till Frankfurt för lite shopping men väl på flygplatsen orkade vi inte röra oss mer än nödvändigt. Så i 12 timmar pratade vi så gott som oavbrutet, det var ett bra tag sen vi hade setts. Vi kikade runt i de små butikerna, åt, och gjorde några klena försök att få lite sömn. Vi skulle inte vara framme i Spanien förens kl. 22 och då var det dags för picknick!  

Till vår förvåning hittade vi en erotikaffär på flygplatsen. Dörren var övertäckt med ett rött skynke. Vi kikade in och vågade oss sedan in i butiken. Efter mycket skratt, pillande  och klämmande bestämde vi oss för att köpa en present till A som låter oss våldgästa hans lägenhet. Vi bestämde oss för en uppblåsbar docka vid namn "Joann". 

A, som jobbar för Ryan Air på Girona flygplats hämtade upp oss efter avslutat pass. Vi åkte till lägenheten. Det pratades glatt och med kameran i högsta högg, för att dokumentera reaktionen, överlämnade vi presenten vi köpt med oss. Vi fick ett stort leende och ett lite förläget skratt. A blåste upp Joann och sen klämde vi allihop lite på henne, då ingen av oss faktiskt sett en uppblåsbar docka in real life before. T klädde på Joann en röd kjol, tillräckligt lång för att passa som klänning, Joann kan nämligen inte ha varit längre än kanske 130 cm. T satte även på henne en vit väst. Vi packade ner en filt, stearinljus och ljusstakarna jag tagit med (denna picknick hade planerats i ett halvår!), juice till mig och champagne till övriga, baguetter, ost, vindruvor och kameror, så begav vi oss mot "picknick-tornet". Under ena armen bar T Joann som trots A´s protester fått följa med oss. Fullmånen speglade sig vackert i vattnet när vi gick längs kusten.  

Vi lade ut filten, dukade upp och lyckades efter lite besvär tända ljusen. Vi började äta av det vi hade med oss och fick snart sällskap av M, M och P, vänner till A. De skrattade lite åt Joann (M hade i mörkret först inte sett att hon var en docka utan var på väg fram för att presentera sig! *skrattar*). Det blev en riktigt trevlig kväll. När det var dags för att promenera tillbaka bar P Joann hela vägen. A ville helst inte befatta sig med henne.

Klockan hade hunnit bli en del men ingen av oss var redo för sängen än. Så A bjöd oss båda på en av sina berömda lap-dances (lång historia). Det är sällan jag blir röd om kinderna men detta var ett sådant tillfälle. Inte för att A inte kan röra på sig, utanför att jag är aningen pryd så jag tyckte det hela var väldigt genant. När det var över var även T på danshumör så medan de två dansade runt i vardagsrummet la jag mig i soffan och kramades med Joann...

Dagarna som följde var fullspäckade med diverse aktiviteter. A släpade med oss på avskedsfest för tre Ryan Air-anställda, vi besökte Salvador Dali-museet, de äldre delarna av Girona där vi åt en god middag, han visade oss några vackra utsiktsplatser och "the Montrí Castle". Slottet låg högt uppe på ett berg. Enda sättet att ta sig dit var till fots. I stekande sol började vi vår vandring. A ville visa oss grottan som låg en bit upp. Vi var därmed tvungna att klättra upp för ett stenras, man tog ett steg framåt och gled sen tillbaka 1-2 decimeter pga. allt rullgrus. När vi kom fram till grottan var jag rejält trött, svettig och törstig. Men utsikten var fantastisk! Nedanför oss var allting svart och förkolnat. Hela dalen hade nyligen brunnit, men det var ändå väldigt vackert. När vi hade återhämtat oss fortsatte vi klättra upp mot toppen. Slottet, som aldrig hade blivit färdigbyggt, var ca 30 meter högt. Tornen saknade tak och bestod bara av en bred mur. Vi klättrade upp på muren och där åt vi fikat vi släpat med oss. Utsikten var oändlig, vi såg staden under oss, hav, berg och dalar. Vi stannade säkert i två timmar, vi njöt av utsikten, pratade och solade uppe på muren. Vägen ner var inte alls lika jobbig, vi följde stigen som slingrade sig ner för berget. Plötsligt slog mitt hjärta ett extra slag - framför mig hade jag en orm i försvarsposition. Ganska snart insåg jag att den var död och förkolnad. 

En av dagarna begav vi oss in till Barcelona. Vädret var fint och vi såg fram emot en heldag med vacker arkitektur, shopping och lite uteliv på kvällen. 

Längs promenadstråket var stånden uppradade. Jag köpte direkt ett par örhängen - ringar i trä som man satte fast med smala pinnar. Längre fram fanns djurförsäljare, där fanns fåglar, kaniner, fiskar, kräldjur... Ännu en bit bort fylldes gatan av improvisatörer. T, som står ut med sitt långa blonda hår, blev utsatt för det mesta. En indian ville bli fotograferad med henne, en svartmålad man med gula prickar sittandes på en bänk ville att hon skulle sätta sig bredvid honom, han frågade var hon kom ifrån och började till allas förvåning prata svenska! T frågade hur det kom sig men då blev mannen tyst. Jag la lite pengar i hans hatt och då förklarade han att han hade bott i Sverige ett tag.

Jag och A märkte att folk tittade och log och vi fann till slut en man som på olika sätt jävlades med folk, tog deras hatt och sprang iväg, härmade någon som gick roligt ect. Sen satte han kurs mot T som var helt ovetandes. Han gick bakom henne, med allas blickar på sig, och till slut nöp han henne i rumpan. Gissa om T blev förvånad! Jag höll på att dö av skratt.

A ville visa oss Park Güell. En känd park ritad av arkitekten Antonio Gaudí. Där fanns byggnader med både väggar och tak i mosaik, stora mosaik-statyer och ett helt torg...i mosaik! Längst upp i parken fanns en utkiksplats med utsikt över hela Barcelona och havet bortanför.

Därefter begav vi oss mot La Segrada Familia, en kyrka, även den ritad av Gaudí. Kyrkan var helt enorm och fortfarande långt ifrån färdigbyggd. Fasaden var inte slät någonstans. Där fanns figurer av alla de slag.

Sen ägnade vi oss åt lite shopping. Affärerna skulle strax stänga men T lyckades hitta ett par skor och jag ett linne, som jag redan då visste att jag inte skulle använda. Men det var så fint...

När vi vandrat omkring en stund hörde vi musik. Vi letade oss fram till ett undanskymt torg där det var levande musik och gammeldags dans. Vi stannade ett tag men strosade sedan vidare. Vi satte oss på ett litet och mysigt fik. Vi blev inte allt för långvariga då vi hade bilfärden hem att tänka på.

Så var det dags att åka vidare till Rom, en stad jag länge längtat att få besöka. A skulle jobba så det passade bra att vi åkte med honom till flygplatsen. För första gången fick vi boarding-nummer 1 och 2, vi blev lite löjligt stolta. Vi satte oss och väntade vid våran gate. Efter ett tag förstod vi att allt inte var som det skulle. Flygvärdinnor sprang fram och tillbaka, folk verkade oroliga. Efter mycket om och men fick vi reda på att det var för dimmigt. Planet vi skulle med kunde inte landa utan var tvunget att antingen cirkulera eller flyga vidare till annan flygplats. T och jag såg på varann och båda log med hela ansiktet, vi skulle få stanna i Spanien! Vi fick reda på att det fanns två alternativ - att omboka och hoppas på bättre väder imorgon eller flyga senare samma dag till annan stad någonstans i Europa. Vi skyndade oss fort som tusan till informationsdisken där vi skulle be att få flyga imorgon i stället. Hotellet i Rom var redan bokat men en dag till i Spanien var rena vinsten. 

Medan vi väntade på att C skulle komma och hämta upp oss ringde jag hotellet i Rom och berättade att vi skulle komma nästa dag i stället. Sedan sms:ade jag A som själv satt på planet på väg till Liverpool. Han hade hört att vårat flyg blivit inställt och hälsade oss välkomna ännu en gång. 

Efter ännu en trevlig kväll i Spanien så var vi då på väg till Rom. Vi tog taxi till hotellet där vi checkade in och fräschade upp oss. Vi frågade efter närmsta busshållsplats och begav oss sedan ut i värmen. Himlen var molnfri och solen sken. 

Vi klev av på busstationen och letade reda på närmsta pizzeria. Italienarna är ju kända för sin pizza så det var ett måste. Vi beställde och satt sedan bara och njöt av att äntligen vara här. Pizzan var ljuvlig, garanterat den godaste jag ätit. Den hade tunn botten och var precis perfekt och kändes inte det minsta flottig, precis som jag vill ha min pizza. Medan vi åt gick två män förbi. Den ena blev störtförtjust i T. Tyvärr kunde stackarn inte göra sig förstådd, då vi inte pratar italienska och han inte pratade ett ord engelska. Man riktigt såg hur uppgiven han var och hans kompis fick till slut dra honom därifrån. Det hela var väldigt komiskt.

När det blev dags för efterrätt kom två av servitörerna fram och började prata. De tänkte gå ut efter jobbet och ville prompt att vi skulle mötas upp senare. Då vi inte visste hur dags bussarna gick tillbaka till hotellet lovade vi ingenting. Vi skulle dan efter gå upp tidigt för att åka till flygplatsen så vi ville inte bli för sena heller. 

Efter middagen satte vi oss motvilligt på en turistbuss för en guidad tur runt stan. Vi hade inget perspektiv över hur långt det var till allt vi ville se och tyckte därför det var en bra idé. Det var svårt att höra vad rösten i hörlurarna sa men tack vare kartan kunde vi namnge de flesta byggnader. Jag var inte beredd på att det skulle vara så mycket historiska platser kvar, och att se Colosseum var underbart! Tyvärr skulle vi inte få chansen för en guidad visning av byggnaden.

Åter tillbaka på busstation började vi till fots ta oss till de byggnader vi ville se igen. Snart var vi tillbaks vid Colosseum och började gå runt byggnaden. Det hade börjat skymma. Vi stannade till vid ett souvenirstånd som höll på att packas ner. Föreståndarna frågade genast var vi kom ifrån och började sedan ge oss en massa vykort med motiv från Rom. Vi tackade och tog emot dem. Vi pratade en liten stund men försökte sedan dra oss därifrån. Den yngsta av dem bad oss att stanna, han ville gärna visa oss runt stan. Det kunde vi inte tacka nej till, en privat guide! Så Ari, en israelisk kille på 20+, spenderade de närmsta timmarna med att visa oss runt och berätta om de olika plasterna och byggnaderna. Han var trevlig men engelskan var något knagglig så jag överlät det mesta av konversationen till T. Han berättade sen att han stämt träff med en kompis så vi begav oss till träffpunkten. Efter en stund dök kompisen upp. Jag kommer tyvärr inte ihåg hans namn men han var mycket trevlig och hade lättare för engelskan så jag höll mig till honom.

Klockan började bli mycket och vi visste fortfarande inte hur ofta eller länge bussarna gick. Vi bad därför om direktion till busstationen. Vi tackade för sällskapet och guidningen och sa sedan hej då till dem båda. Vi var båda överens om att inte kontakta servitörerna som bjudit ut oss utan begav oss mot stationen. Som tur var kom våran buss nästan direkt. Vi hoppade på. Vi insåg snart att vi inte visste var vi skulle av, det var så mörkt så vi skulle omöjligen känna igen oss. Några medpassagerare snappade upp våran oro och försäkrade att de visste var vi skulle av och lovade att säga till.

Så var vi tillbaks på hotellet. Vi duschade och la oss sedan i sängen och zappade lite på tv:n. Men det var inget som intresserade så vi sa god natt.

Morgonen efter tog vi oss en lätt frukost och bad portiern att beställa en taxi. Vi hade inte räknat med den täta trafiken så det dröjde innan taxin kom och det kändes som en hel evighet till flygplatsen. Taxichauffören var en kul kille, han spelade och sjöng med i Santana´s "Black magic women" på högsta volym, en underbar låt. Han berättade att han var trummis i ett band.

Så var denna semester slut - 8 fantastiska dagar...